Läsvärd krönika, saxad från jarnkaminerna.se

Som inbiten fotbollssupporter är jag ett nyhetsvrak utan dess like. Dagligen surfar jag runt på nyhetssiter för att hitta något läsvärt om min klubb. DN, SvD, Expressen och självklart Aftonbladet som nu nästan nått patent på webbnyheter i och med sin storlek och de stora resurser de har att lägga på Sporten.

Inför den allsvenska premiären har det varit många heta samtalsämnen. Polisen som ska börja fakturera de fotbollsklubbarna som arrangerar fotbollsmatcher genom aktiebolag. Om risksupportrar som medverkar i reklamfilmer, om de nya hårda tagen för att få bukt med pyroteknikproblemen och sist men inte minst hur värdelös kvalitet det är på allsvenskan.

Efter att igår ha besökt Råsunda Fotbollsstadion och beskådat en mycket riktigt värdelös fotbollsmatch mellan Djurgården – AIK, men samtidigt fått uppleva två tifoarrangemang som är i absolut världsklass och en stämning som få matcher i Europa kan frambringa kan jag konstatera en sak. Oavsett hur matchen slutar eller hur härlig stämning det är på läktarna så hamnar fotbollsklubbarna och supportrarna alltid i ett mellanläge. Å ena sidan från medias pro-supporterjournalister å andra sidan från medias anti-supporterjournalister. Å ena sidan från SvFF/SEF, å andra sidan klubbarna som vill supportrarnas bästa (nåja).

Erik Niva skriver i Sportbladet 110404 att trots att vi har en av Europas sämsta ligor, så finns det få ställen i Europa där man kan uppleva en sådan atmosfär, sådan glöd och sådant engagemang som står att finna vid ett Stockholmsderby. En hyllningstext till det som fortfarande får svensk fotboll att leva upp trots den låga kvaliteten på spelet.

Efter matchen igår, går jag ivrigt hem för att läsa om medias rapportering av matchen. Vad har hänt? Vem vann klackmatchen? Var spelet verkligen så dåligt som jag upplevde det? Var det stök? Vad tyckte spelarna om laget insats?

Från aftonbladet.se finns följande rubriker som refererar till matchen.
”Här flyr spelarna från planen”
”Försenad avspark och flera avbrott – efter bengaler på läktarna”
”Det kan inte bli sämre än så här”
”200 aik-supportrar trängde sig in på arenan”
”En minnesvärd derbypremiär – det kan spelarna tacka publiken för”
”Sportbladet sätter + på fansen – se vilka som vann publikmatchen!”

Jag är fullt medveten om att medias jobb är att rapportera och givetvis få så många klick på rubrikerna som möjligt/sålda exemplar, därför är det inte heller konstigt att man överdriver och ljuger i rubrikerna för att få läsarna att klicka. Men vad förmedlar egentligen media genom ovanstående rubriker? Å ena sidan förmedlar de att supportrarna ännu en gång har förstört den vackra sporten fotboll i och med att de bränner bengaler, tränger sig in på läktaren och gör så att spelet avbryts. Å andra sidan hyllas publiken till skyarna för att de egentligen var enda anledningen att besöka Råsunda under gårdagen. Så hur ska vi ha det? Är det inte dags att erkänna att en stor anledning till att vi fortfarande har någon publik över huvud taget är på grund av just dessa häftiga, enorma och levande inramningarna med 30.000 på läktarna, att en stor del av folket som köper säsongsbiljetter tycker att bengaler, rökbomber, konfetti, flaggor och allt vad det innehåller är en del av själva upplevelsen.

Jag bevittnade själv då spelarna ”flydde” ut i spelartunneln. Jag flydde själv en gång i tiden från en arg hund som jagade mig. Den flykt som spelarna och domarna gjorde igår måste vara den långsammaste och lugnaste flykten jag någonsin beskådat.

Medias ansvar kan delvis vara att rapportera, men om det i framtiden ska finnas något att rapportera om kanske det är dags att väga vad en krigsrubrik innebär. Jag och mina vänner kommer fortsätta gå, för vi vet att rubrikerna är en överdrift. Men hur kommer gemene mans inställning till fotbollen att vara då det i dagsläget aldrig finns en match som kan utföras utan att fotbollen dör, begravs och på något magiskt vis uppstår omgången efter? Jag ser så klart detta ur en supporters perspektiv, men kan ändå tycka att om media sållade lite bland rubrikerna så hade säkert fler marginalåskådare kommit till matcherna, problemsupportrarna hade blivit procentuellt färre och klubbarna hade fått bättre ekonomi.

Jag väntar på den dagen då Polisen börjar fakturera DIF och AIK för polisinsatserna vid derbyn, då det inte längre finns en enda bengal eller en enda supporter som bryr sig om att öppna käften för att sjunga för sitt lag, då det är fler ordningsvakter än supportrar på läktarna för att stävja alla problem som uppstår, då majoriteten av spelarna i allsvenskan består av infödingar från Grönland eftersom alla svenska spelar har gått till en bättre liga i Kazakstan. Jag tror att alla, inklusive media kommer se tillbaks till början 2000-talet då läktarna levde, fotbollen var någorlunda OK, och det var fler än 4000 personer på en match.

Från media, polis och SvFF upprepas samma argument varje gång det blir rubriker om bengaler eller stökiga supportrar – Titta på England! Ja, vi kan titta på England, landet som uppfann fotbollen och där 90% av befolkningen stödjer ett lag och har sporten varmt om hjärtat. Landet som har en nedärvd fotbollskultur som inget annat land kan jämföra sig med, som har klimatförhållanden som gör att det går att spela fotboll året runt utan att planerna blir till åkrar, som har en publikbas där det går att sätta skyhöga priser och publiken kommer i vilket fall. I vintras besökte jag Emirates Stadium för att kolla på Arsenal – Wigan. Fotbollen höll riktigt bra kvalitet, arenan är ett unikum i sig, men draget på läktaren går att jämställa med kvaliteten på fotbollen som igår utspelade sig på Råsunda. Om någon ställer sig upp kommer ordningsvakterna fram och ber folk att sätta sig ned.

Svensk fotboll har inte råd att titta på England i dagsläget. Om vi börjar införa svordomsfria läktare, dubbla biljettpriser och ett tvång att sitta ner. Ja då mina damer och herrar, då kan Carin Götbladh och Lars-Åke Lagrell titta på fotboll… Helt ensamma.

/Johan Andersson

Tre djurgårdshjärtan har de senaste åren plågats av de sportsliga resultaten.
Tre djurgårdsgrabbar har de senaste åren har fått uppleva en turbulent förening.
Tre familjemedlemmar har de senaste åren gått till ett glest Stockholms Stadion.

De två första påståendena är inget gemene man kan påverka speciellt mycket.
Det tredje däremot kan vi påverka. Det är där vi kommer in i bilden och kan, tillsammans, få Stockholm Stadions tomma bänkrader att fyllas av blåränder.

Massvis av svepskäl har angetts för att inte dyka upp på Stadion de senaste åren. Spelet är dåligt, SvFF är pinsamma och planerna ser ut som åkrar. Inga av dessa anledningar är godkända för att inte gå på matcherna. Kallar man sig Djurgårdare ska man banne mig dyka upp på matcherna och bidra till att vi, tillsammans, hjälper Djurgården att nå toppen igen.

Med det sagt vill jag presentera en nylanserad blogg, ”10.000 – på Stadion” är namnet och bakom den står tre vanliga supportrar till Djurgårdens IF som vill hjälpa föreningen att få publik till matcherna igen.
Vi ser självklart att så många som möjligt tar sig till varje match på Stadion men vi har valt att lägga fokus på fyra mindre attraktiva matcher (ur ett publikt perspektiv) under säsongen som vi, tillsammans med er, vill locka 10 000 åskådare till.

Adressen är http://tio-tusen.blogspot.com/ och där kan du läsa mer om hur du kan hjälpa oss att nå vårt mål.

Ofta talas det om Djurgårdsfamiljen. Det är ett fint ord som jag gillar starkt. Det står för sunda värderingar, en enighet och lojalitet mot våra egna. Familjen är ståndaktig. När allting fungerar, symbiosen uppstår, de där magiska stunderna när vi är i sjunde himlen; som när Djurgården vann sitt första SM-guld i Borås på 36 år och vi stod 10000 personer och kramades, jublade, grät och inte visste var vi skulle göra av oss själva. Som när vi stod där i Ludvika, Dublin, Köpenhamn, Turin och skördade framgångar och i tusental stöttade vårt lag. Men också i Degerfors -92 eller de andra två gångerna på 90-talet som vi tillsammans upplevde smärtan av att åka ur. Då finns verkligen Djurgårdsfamiljen. Då är vi inga kunder…

Det kan stundtals även vara en hindrande benämning. Vi röstar blått, grönt, rött, har olika moraliska värderingar och väljer naturligtvis noga vilka vi umgås med inom ”familjen”. Det är upp till var och en av oss hur vi känner, agerar och stödjer vårt Djurgården. Ingen kan tala om för oss hur vi ska relatera oss till Djurgårdens IF. För mig som har vuxit upp med ett supporterskap till Djurgården, identifierat mig med framgångar och motgångar och tagit dessa som om de träffat mig personligen så är svaret att det inte helt går att separera min självkänsla från den jag anser att klubben borde ha. För mig och många andra betyder Djurgården en hel del mer än att bara vara underhållning, vinster på en fotbollsplan eller i en hockeyrink. Det har med åren kommit att bli en del av oss själva, vår personlighet. Jag köper rakt av att andra Djurgårdare har ett annat förhållningssätt, kanske ett mer pragmatiskt sådant. Ni vill gå på match och stödja DIF, punkt slut. Ingen ska tala om för Er, eller mig, hur vi ska relatera oss till Djurgårdens IF! Det är vi tillsammans som är Djurgårdens IF.

Men för mig, och många med mig handlar det om särart, identitet och passion. Ibland har jag lust att likna Djurgården vid en människokropp. Huvudet får symbolisera styrelse, tränare och sportslig ledning. Kroppens stomme och själ är skölden i ett. Muskler och senor står spelarna för. Organ, vener, artärer och blod som fyller ut kroppen är vi, supportrarna. De vitala organen som renar kroppen, driver runt blodet och får Djurgården att verkligen leva och andas är kärnsupportrarna. De som reser land och rike runt, skapar banderoller, sjunger på matcherna och driver hemsidor dedikerade åt Djurgården. Vi är alla lika viktiga, men tappar man de vitala organen kommer resten att stagnera fort. Det har hänt förut, för att nämna hockeyn på 90-talet som det mörkaste exemplet i modern tid. På bara några år försvann kärnsupportrarna från Globen. Det blev tomt, tyst och kallt. Kärnsupportrarna är viktiga, och drivkrafterna hos oss verkar den sportsliga delen av ledningen inom Djurgården veta obefintligt lite om! Jag nöjer mig med att konstatera att utan kärnsupportrar hade Putte Carlsson fått arbeta med något helt annat än att bedriva företagsverksamhet i Djurgårdens IF.

Det här är bakgrunden till varför vi är många som aldrig stillatigande kan acceptera en värvning av svikaren Sharbel Touma. När Touma valde bort Djurgården för AIK 1999 så träffade det mig och hundratals, kanske tusentals, andra Djurgårdare riktigt hårt i solar plexus. Vår kärlek till Djurgården skapade där och då en avsky för Sharbel Touma och det var många Djurgårdare som kände ett personligt svek. Förutom att behöva uppleva en degradering gick vår klarast lysande stjärna till ärkerivalen och SM-guldvinnaren ett år tidigare. Maktbalansen mellan Stockholm och Solna lutade kraftigt norröver åt fel håll och att vi fick en utbytesspelare på kuppen spelade liksom ingen som helst roll. En spelare som fattar det beslutet kommer jag aldrig mer kunna välkomna tillbaka till Djurgården. Det finns tusentals andra spelare vi kan värva. Sharbel, du är inte välkommen! Riv kontraktet! Jag lägger fullt ansvar på Djurgårdens sportsliga ledning för värvningen och tror inte heller de har några som helst problem att axla det ansvaret. Deras och min syn på vad Djurgårdens IF är och vad som finns bakom skölden mer än en produkt med konsumerande kunder skiljer sig helt enkelt fundamentalt åt. Jag respekterar deras syn på att sporten kommer i första rummet, men i det här fallet har de gått åtminstone ett par steg för långt. Det är en värvning som splittrar Djurgårdsfamiljen och absolut ingenting, inte ens kortsiktig sportslig framgång är värt det priset.

De som vill markera sitt missnöje med den här värvningen har många sätt att göra det på. Ett sätt är att samlas utanför medlemsstältet på onsdag 17.30 där vi överlämnar den här texten med underskrifter från de Djurgårdare som kan ställa upp på innehållet. En del kommer gå längre och klippa sina medlemsskort som symbolisk protest, eftersom vi inte kan stå för det Djurgårdens nuvarande ledning har gjort mot skölden genom den här värvningen. För de som av olika skäl inte kan närvara finns också möjligheten att skicka en kommentar med sitt namn och eventuella medlemssnummer, så skriver vi till era namn innan texten överlämnas. Vem vi överlämnar till är inte klart, men vi hoppas naturligtvis att Stefan Alvén tar sitt ansvar och befinner sig vid medlemsstältet. Kanske borde också Putte Carlsson som ansvarig för sporten ta sig dit? Det allra minsta vi kan göra är att låta dessa herrar ansikte mot ansikte få veta hur vi känner inför den här värvningen. Vi är ju trots allt deras KUNDER.

Stöd Djurgårn, hata gnaget och visa ert missnöje på onsdag!

Patrik, medlem 555

”Kollektiv bestraffning innebär att frångå principen om att var och en skall bedömas efter sina egna handlingar och istället utsätta en grupp kollektivt för ett straff som påföljd för något som de inte samtliga har begått. All form av kollektiv bestraffning är brottsligt”.

Den 4 december beslutade SvFF:s disciplinnämd att Djurgårdens IF skall spela sin första hemmamatch inför tomma läktare pga. en incident som skedde i november samma år. Denna incident kan ses vara uppdelad som händelse ett och två, och i korta drag hände följande; Efter slutsignalen mellan Djurgårdens IF och Assyriska, där DIF stod som segrare och därmed kvarstående i Allsvenskan, stormade delar av publiken ut på planen i glädjerus. Detta är vad jag kallar händelse ett, planinvasionen.

I och med denna planinvasion var det en person som sprang förbi en spelare i Assyriska och gav honom, enligt media och spelaren själv, en smäll på käften. Trots kamerabilder är personen fortfarande oidentifierad, och detta är vad jag kallar händelse två.

Summa summarum har vi alltså en incident där delar av publiken stormar planen och en person ger en spelare en smäll.

Hur kunde det här ha förhindrats då? Tja, egentligen går det inte att förhindra, men man kan göra allt som står i sin makt och följa de direktiv som ges från experter och ordningsmakt. Och det är precis vad Djurgårdens IF har gjort, både med SvFF och deras eget regelverk, samt Polisen som gav order om att inte sätta staket runt planen. Alla direktiv följs från Djurgårdens sida, och det är nu det börjar bli intressant.

Djurgårdens IF, som klubb, döms till 200.000 kronor i böter samt spel inför tomma läktare under första hemmamatchen i Allsvenskan.

Frågan jag ställer mig är lätt; Hur fan tänkte ni nu?

Det är svårt att bortförklara händelse ett, och det tänker jag inte heller göra. Detta tyder bara på att SvFF aldrig någonsin upplever det glädjerus som vi riktiga fotbollssupportar gör. Men hur kan tusentals supportrar straffas för vad en enskild person gör? Hur kan en klubb som följt alla direktiv man ska straffas ekonomiskt, dubbelt dessutom, för en enskild individs handling? Vad exakt har Djurgårdens IF gjort för fel för att få detta straff?

Djurgårdens IF förutspådde en planinvasion, och hade i tankarna att sätta upp staket runt hela planen för att förhindra, eller i alla fall försvåra en eventuell invasion. Polisen ser då att risken är större att publiken skadas, och avråder därmed tanken på att ett staket skall sättas upp då det kommer att generera i större skador. Är det nu DIF ska strunta i Polisens order, eller motsätta sig den för att göra SvFF nöjda? Självklart följer DIF polisens order och struntar i staketet.  Det var nog det dummaste DIF kunde göra då Besvärsnämnden menar att det hade varit bättre att inte lyssna på de som vet bäst.  Detta uttalande från Besvärsnämnden är skrämmande då det står i SvFF:s EGNA regelverk att man ska kunna ta sig ut på innerplanen som en säkerhetsåtgärd för publiken. Det betyder alltså att Djurgårdens IF straffas för att de följer SvFF:s regler.

Hur ska klubbarna i Sverige göra i framtiden då för att förhindra det här? Svaret är enkelt; Med rådande regler skrivna av SvFF går det inte!

Man skulle kunna gräva hur djupt som helst i den här domen och se hur SvFF gång på gång skjuter sig själva i fötterna, men jag tycker att det räcker så här. SvFF har satt upp egna regler som går emot svensk lagstiftning. SvFF verkar njuta av att se klubbar lida. SvFF har en egen agenda som inte gynnar fotbollsklubbarna, spelarna eller supportrarna.  SvFF är en samling korrupta, inkompetenta slipsnissar som njuter av att sakta men säkert ta liv av den svenska fotbollen genom höga bötesbelopp och kollektiv bestraffning. I deras värld kallas det fotboll, i våran värld kallas det sadism.

Free Derry

Det finns två stora tidningar när det gäller fotbollsjournalism i webb-Sverige och båda trånar efter att vara störst, bäst och vackrast. De har alla enligt egen utsago de bästa journalisterna och de vassaste krönikörerna och bloggarna. Imorgon börjar Allsvenskan. Härligt tänker jag och går in på de två storas sajter som börjar med ordet fotboll. Men oj vad besviken jag blir. Den allsvenska bevakningen EN DAG före premiären är ett skämt.

Efter en analys av Fotbollsbladets startsida så förstår man att det viktigaste som händer i Fotbollssverige är ett webb-tv-program med Robert Laul och att man nu dessutom kan bli ett fan av programmet på Facebook. Grymt! Skönt att byta ut sitt supporterskap av en speciell klubb till att bli fan av ett tv-program. Denna ”artikel” följs upp av, kors i taket, en artikel om Allsvenskan och att Anders Svensson utsetts till bästa spelaren i Allsvenskan enligt Fotbollsbladets egen superenkät (ingen vanlig enkät med andra ord). Därefter följer i tur och ordning en artikel om spanska tidningars reaktion på Real Madrids uttåg ur Champions League, en puff för hur Elfsborgs klubbdirektör blev blåst av en Zlatan-kopia, lite marknadsföring av den egna tidningen och tidningen Superbibel, några videoklipp från den allsvenska upptaktsträffen förra veckan(!), därefter lite mer reklam för att man kan bli fan till det ovan nämnda tv-programmet och sen lite mer om Real Madrid och Lyon. Man märker verkligen att det imorgon är dags för Allsvenskan.

Men på Fotbollsexpressen.se måste det ändå se bättre ut tänker jag då. Men nääää. På startsidans bästa plats är huvudnyheten att Lille skrällde mot Liverpool och i nyhetslistningen av de senaste nyheterna just intill hittar vi i övrigt artiklar som att finska klubbar sparkar sina tränare, Mourad till Norge, Dembo Tourays premiär i fara, Furuseth-Olsen tillbaka i Bajen, Nice tvingas spela utan publik, en puff för ett blogginlägg om Italien vs. England, Milans president stängde av teven i halvtid, Chippen gjorde mål i asiatiska CL och sist men inte minst att Eguren är chockad efter hot på träning.

Bra jobbat. Två artiklar av tio om Allsvenskan. Under detta block hittar vi puffar för några av artklarna som listas i ”huvudblocket” innan vi kan hitta några flera dagar gamla artiklar om bland annat att man ska prata svenska i BP och att så kallade Bajenhuliganer besökt en AIK-träning och hotat Sebastian Eguren (inget nytt dock).

Fattar de inte på Expressen och Aftonbladet att det vi verkligen vill läsa i fotbollsväg är: snyftartiklar om att det under den senaste ligamatchen gick hål på Zlatans fotbollsstrumpa, att Mourinho fått punktering på väg till Inters träning, att Lagerbäck köpt en ny hatt i Nigeria eller att ett en 12-åring utgett sig för att vara journalist och tjuvringt till Erik Hamrén. Åtminstone borde man ju minst varannan dag upplysas om att fotbollen i Sverige är död, så ingen glömmer bort det. För jag tror verkligen inte att någon vill läsa något som klassificeras som en nyhet (man brukar säga att en nyhet ska vara AKTUELL, INTRESSERA MÅNGA och INTRÄFFA NÄRA), djuplodande analyser av de allsvenska klubbarna, granskningar eller något annat som kan vara av intresse för de hundratals (eller ska det vara tusentals eller kanske till och med hundratusentals) intresserade supportrar som slaviskt följer Allsvenskan varje år.

Fast det är klart. De är ju bara huliganer och fotbollsmördare så varför slösa tid och energi på dem?

Hur blir man ett förresten ett fan av Sveriges vassaste fotbollsjournalistik?

Gästskribent från 11433-nätverket