Nu har beskedet kommit, den arbetsgrupp som Djurgårdens IF ålagt undersöka möjligheten för att cupderbyt emot AIK ska kunna spelas på Stadion har kommit fram till en rad ytterst patetiska argument som för oss känns som en stor spottloska i ansiktet. I flera år har man ifrån styrelsens håll bedyrat att man vill ha derbyn på Stadion men ändå landat på Råsunda gång efter gång, med tanke på tidigare ekonomiska problem har vi till slut ändå köpt deras beslut. Nu är det dock ett helt annat läge. Vi börjar med att se på argumenten presenterade på dif.se idag, och viktigt att påpeka är att slutet av artikeln lyder ”Inga ekonomiska skäl finns eller ligger i beslutet för spel på Råsunda.”

1. Biljettpriserna kan hållas på en rimlig nivå och därmed locka ungdomslag att göra sina säsongsavslutningar i samband med matchen.

Varför skulle biljettpriserna på Stadion hålla en orimlig nivå? Det föreligger ju inga ekonomiska skäl, och man har ju knappast budgeterat för denna match. Dravlet om ungdomslag låtsas jag att jag inte såg, fäller inga tårar för icke-Djurgårdare.

2. Alla supportrar som vill kan se matchen.

Finns det några som helst skäl till att spela matcher på Stadion överhuvudtaget? På de allra flesta matcherna på Stadion är alla hyfsade platser upptagna. Får vi se en repris på dessa argument vid en fullständig Råsundaflytt i framtiden kanske?

3. Råsunda har 18 000 platser under tak jämfört med Stadions 5 000. Matchen spelas i oktober och väderleken är chansartad.

Det här är nog det mest pinsamma argument jag någonsin läst. Är folk rädda för regn? Bör vi spela regnmatcher på Stadion? Detta är ett hån emot alla rättrådiga Djurgårdare.

4. Marknadssidan kan göra bättre arrangemang för våra viktiga sponsorer.

Inga ekonomiska skäl var det, och nu får vi även se vart prioriteterna ligger, hos slipsnissar med feta plånböcker givetvis. Jag mår fysiskt illa och får yrsel och förnimmelser av ett tomt Globen av detta argument.

5. Det blir årets sista derby, vilket förhoppningsvis lockar storpublik.

Återigen, inga ekonomiska skäl? Vad är i så fall skälet i denna punkt? Behöver jag säga pinsamt?

6. Säkerhetsmässigt är Råsunda bättre.

Polisen har väl ändå godkänt, det är väl huvudsaken?

7. Polisens problem att lösa logistiken hur publiken tar sig till och från arenan.

På vilket sätt är det svårare att hålla kvar vinnande lags supportrar och eskortera förlorare till t-banan på Stadion än på Råsunda? Jag har svårt att köpa detta, och återigen så har väl polisen tidigare godkänt?

8. Det sportsliga för laget blir inte negativt då alla derbyn i dag redan spelas på Råsunda.

Vad i helvete ska det här betyda? Stadion är vår hemmaplan, Råsunda är AIK:s hemmaplan. Behöver jag förklara ytterligare? Jag kan riktigt känna hur denna arbetsgrupp ser oss som tankebefriade zombies med pengar i fickan.

9. Intresset för våra spelare att få spela inför mycket publik.

Djurgårdens IF:s spelare är anställda för att spela där Djurgårdens IF vill att dem ska spela. Djurgårdens IF:s själ är dess supportrar, supportrar som även står för mycket av deras inkomster.

Så vad kan vi dra för slutsatser av dessa argument?

Jag vill börja med att kalla denna arbetsgrupp för inkompetent, det är ett stort hån att dessa argument presenteras när kontentan hos varje tänkande Djurgårdare blir ”På grund av ekonomiska skäl väljer vi att spela på Råsunda”. Vi kommer mycket noga överväga en bojkott av detta derby, vi känner oss högst förolämpade och finner det pinsamt att man försöker smörja oss med denna rappakalja. Jag hoppas att Djurgårdaren i allmänhet förstår hur viktigt det är att inte låta sig köras över på det här sättet utan säga ifrån ordentligt, för med tanke på vilken nivå detta ligger på så har man tydligen så lite respekt för oss att vad som helst kan hända.

Den här texten handlar om en bussresa som tog plats under årets säsong, en bussresa som på sätt och vis gick till historien som en av de mer absurda för de inblandade.

Bussresor är egentligen inte att föredra, men då ekonomin var lite skral och denna bortamatch inte var särskilt attraktiv till att börja med så blev det till att sätta sig på JK-bussen iaf. När vi kommer till Klocktornet känns det trots allt positivt. Vi är ett bra litet gäng, 7 personer som åker på det allra mesta. Den positiva känslan sveptes dock snabbt bort då vi upptäcker att vissa bussvärdar på bästa DDR-manér står i dörrarna och använder sig av en byråkrati jag sällan skådat. På något sätt lyckas den inkompetente bussvärden först lova oss platser, för att ett par minuter senare tala om för oss att dessa platser är upptagna. Efter att ha förklarat att vi är ytterst missnöjda och knappast kommer att bry oss om vad denna person har att säga i framtiden får vi klämma oss in på en annan buss, där vi sitter utspridda över hela bussen. Det gick dock att ordna då vi iaf upptäckte att Djurgårdare i gemen har lite hyfs och vett.

Nu kan tyckas att allting är frid och fröjd, även om vi var lite överraskade över det faktum att vi inte känner igen en enda person på hela bussen, trots att vi åkt på det mesta i många år. Vi börjar ana oråd efter en knapp timme då de flesta resenärerna entusiastiskt vill att det ska visas film på tv-apparaterna. Än värre blev det då vi upptäcker att bussvärdarna tagit med sig ett gäng patetiskt usla icke-fotbollsrelaterade ”produktioner”. Efter en liten stund kommer vi iaf fram till att det inte är så hemskt, vi sitter och lyssnar på musik och dricker öl (lördag som det är) som på vilken annan resa som helst. De klagomål om att vi borde sänka volymen då folk inte hör tv:n ignorerar vi framgångsrikt. Det är faktiskt en fotbollsresa och inte någon pensionärsresa vi är på. Efter att den första filmen är slut så trodde vi att pajaseriet skulle sluta, men knappast. Nu är det nämligen dags för film nummer 2 att spelas upp. Vi ser oss omkring och upptäcker att det är ca 3 personer på resten av bussen som överhuvudtaget dricker alkohol, och otroligt få pratar överhuvudtaget utan sitter bara som zombies, stirrande på tv-skärmen. Vi skrattar lite sinsemellan och undrar vart det är vi har hamnat egentligen!? inte som förr om åren direkt…

Matchen vanns givetvis av DIF och vi känner att optimismen inför hemresan frodas – det är ju trots allt en lördag. Det visar sig dock vara ännu en missräkning. Film nummer 3 rullar istället igång, och man finner säkerligen mer alkohol i en Saudi-Arabisk moské än i den här bussen. Folk pratar fortfarande inte med varandra , utan spenderar precis hela resan stirrandes på tv-rutan där trista filmer avlöser varandra. Vi är nu i upplösningstillstånd och kollar på varandra och skrattar uppgivet. Ska det här verkligen vara en fotbollsresa eller en resa för människor med förkärlek till kombinationen bussresor och film? Vi kan ärligt säga att det här var det värsta vi har varit med om när det gäller resor med DIF! Jag kan inte låta bli att undra var dessa människor kommer ifrån? En bortaresa brukar ju oftast vara synonymt med viljan att ha roligt med sina vänner. Att sitta knäpptyst i en buss, inte dricka en droppe och stirra på en minimal skärm kan väl knappast kategoriseras som att ha riktigt roligt direkt. Viktigt att påpeka är också att detta inte var någon ”gubbuss”.

Kontentan av denna artikel är att vår kritik inte är riktad emot Reseklubben som gör ett mycket bra jobb. Den här texten tar upp en enkel frågeställning. Innan vi förklarar ytterligare så vill påpeka att vi inte förespråkar någon ”birasvennementalitet” eller klagar på enskilda personer. Det har ABSOLUT INGENTING att göra med den kritik man kan läsa på JK-forum där vissa personer anser att andra personer inte har i klacken att göra pga otaliga mer eller mindre löjliga orsaker. Alla har sina egna definitioner av vad som kan likställas med att ha roligt. Alla tycker inte om att dricka o.s.v, absolut inget fel med det! Vilken är då anledningen till att 50 man sätter sig i en buss med syftet att ha kul och stödja Djurgår’n, när det resulterar i x-antal timmars filmtittande vilket knappast kan klassas som skoj? Beror det på att folk är mätta och inte alls är taggade längre till att börja med? Eller kan det möjligen vara så att mentaliteten är ganska så annorlunda hos många av de nya supportrarna? Det är faktiskt väldigt underligt att saker och ting har förändrats så pass fort. Låt oss säga att bara för 4 år sedan var detta i princip otänkbart.

En resa där det festas, skämtas och snackas mycket skit, skapar nog en bättre förutsättning till att vara taggad och representera samt stödja DIF på bästa möjliga sätt. Vi vågar faktiskt påstå att sådana resor är att föredra generellt sett. Syftet med denna lilla utläggning är att det är smått oroande att ”popcorn&film” (det ska nödvändigtvis inte tolkas bokstavligen utan syftar mer på en attityd) mentaliteten kommer smygande mer och mer. Det kan lätt kopplas samman med att allt ska vara PK nu för tiden. Men det är ett eget ämne i sig som vi inte tar upp nu.

Skärpning!

Såhär efter dubbelmötet mot Partizan Belgrad så kan man fråga sig själv, har någonting förändrats? Är folk på läktaren verkligen lika försiktiga och ibland mesiga som innan dessa möten? Denna guligan-inspirerade ”Vi hatar inte – Vi älskar” stämning har för länge sedan verkat sitt syfte. Det existerar i princip inga våldsproblem på Djurgårdens matcher längre. De problem som finns, sker dessutom snudd på aldrig i närheten av arenorna och vanliga supportrar. Alltså, vi ska inte längre behöva betala för en för länge sedan svunnen tid.

Stämningen emot Partizan var verkligen otrolig, magisk och underbar. Det finns väl ingen Djurgårdare som inte njöt i fulla drag denna kväll då hela publiken verkligen levde sig med i matchen, varje brytning av DIF-spelare möttes av stora jubel, varje bollkontakt av Partizan-spelare av tunga missnöjesyttringar. Att se Stenman bryta med en glidtackling och driva upp bollen framför en Östra läktare som formligen exploderar och ställer sig upp och med knutna nävar i luften och fanatiskt manar på de blåblå spelarna var så bra att man fick gåshud! Är det då dags att ta av oss tvångströjorna och få tillbaka den del av den Djurgårdsanda som gått förlorad? Vi menar inte att vi nödvändigtvis ska kasta in förmögenheter av mynt, eller skandera hora matcherna igenom. Men vi vill slå fast att Stadion inte heller ska vara en plats där man som motståndarsupporter eller spelare känner sig bekväm eller välkommen. Vi vill att citaten från motståndare skall lyda likt följande : ”Djurgårdspubliken är riktigt jobbig och grinig, det är mentalt ansträngande att spela där” , istället för : ”Det är en kick att komma till Stockholms Stadion och möta DIF, publiken lever sig verkligen med och det är kul”.Det senare citatet, som faktiskt förekommit tyder ju på att vi som publik inte skött vår uppgift. Vår uppgift är framförallt att stötta Djurgår’n men även psyka ner motståndare så att de underpresterar. Partizanspelarna tyckte att det var jobbigt sist på Råsunda och de har ändå en del att jämföra med. Då kan man ju genast spekulera i vad vi skulle kunna få allsvenska lag att känna på Stockholms stadion…

De 13.500 Djurgårdarna på läktarna ska vara de mest enögda och jobbiga jävlarna i landet för våra motståndare. Läktarna ska vibrera av ilska och luften sjuda av visselorkaner när motståndarna har bollen. Just detta skedde i hemmamatchen mot Partizan, en absolut peak skulle vi vilja påstå. Just den stämning har vi pratat om och hoppats på efter många matcher. Partizanmatchen bör också ha gett många en tankeställare. Det är inte farligt eller fult att hata sin motståndare. Det är en del av spelet på läktaren och bör vara en självklarhet! Vi är helt övertygade om att många av de som ställde sig upp hävde ur sig det ena och det andra vanligtvis inte förespråkar en sådan hätsk stämning som faktiskt rådde. Hätsk stämning i detta fall är synonymt med underbar stämning. Underligt nog verkade en hel del människor vara betydligt mer upprörda över något så betydelselöst i sammanganget som att det flög in några plastmuggar mot Partizanspelare i stridens hetta, än att vi faktiskt förlorade en fruktansvärt viktig match! Vi har ingen förståelse för det. Hur kan man som supporter till DIF förmå sig själv att sätta igång och gnälla redan dagen efter en sådan bitter förlust? Antingen är man en sådan människa som konstant gnäller eller så kanske det inte tar mer än en natt för vissa att skaka av sig en av de bittraste förluster på väldigt länge. Pinsamt!

Lolo Chanko flyttar till Malmö FF, vår kanske största rival om SM-guldet 2003. En spelare som inte tålde att sitta på bänken, som inte pallade trycket i Sveriges mest ambitiösa organisation. Det är beklämmande att han väljer Malmö FF, snacket om att DIF skulle vara den enda klubben i Sverige för honom kan vi snabbt konstatera var det gamla vanliga – ”bit ej den hand som föder dig”. Hade Lolo valt att gå till en klubb utan riktiga förutsättningar för att konkurrera med oss som Örebro eller Halmstad hade den här övergången känts helt okej, men nu lämnar den en bitter smak.

Lolo började spela i DIF säsongen 2001 och blev genast en publikfavorit bland oss djurgårdare. Jag vill gärna minnas att hans namn skanderades redan i Örebro i hans första Allsvenska match för Djurgården. Vi minns honom även för hans mål emot AIK och Hammarby, mål som tog oss dit vi är idag. Självklart kommer hans namn alltid stå i guld i historieböckerna. Men utöver det då? Skall han hyllas urskillningslöst när han gästar Stadion i Malmö FF:s ljusblåa dräkt? Jag skulle vilja svara med ett nej med eftertryck! Vi pratar om en spelare som valde att lämna DIF för en av de största konkurrenterna. Jag har större respekt för Abgar Barsom som höll sitt ord om att DIF var den enda klubben i Sverige, vad Lolo gjort ska inte hyllas. Ser man rationellt på det kan man konstatera att DIF inte betyder ett dyft för Lolo Chanko.

Djurgårdare som t.o.m. gnäller på DIF för att Lolo släpps bör genast vakna upp. En spelare som inte vill spela i klubben är ingenting att ha, tvingas han kvar kommer han endast fungera stämningsförstörare och det är det sista vi behöver. Något annat som upprör är vissa Djurgårdares underliga beteende gentemot MFF supportrarna, lisma inte för dem för att dem har köpt en av våra reserver. Det är vi som sitter på dubbeln, det är vi som åker ner och sjunger ut dem år efter år. Det är vi som sitter med trumf på hand.

Vad vill jag då se nästa gång vi återser Lolo Chanko på en fotbollsplan nära oss? Jag vill åtminstone inte se någon slags hyllning eller uppskattning för denna spelare. Det vore att förnedra spelare som Markus Karlsson som stannat i DIF år efter år. Vad tror ni Mackan känner när publiken hyllar en spelare som lämnat DIF för vår konkurrent? Fotbollssupportrar är sällan rationella, men jag hoppas i alla fall att vi agerar på ett sätt som anstår Djurgårdens IF:s anda och ser skillnad på en hjälte som Markus Karlsson och en svikare som Louay Chanko.

Sen när Mackan kapar Lolo så benflisorna ryker kanske svikaren inser sitt misstag, men då är det redan försent. Farväl Lolo, många fina minnen, men det förändrar aldrig framtiden eller nutiden.